www.taximi.se

Grekisk musik
TAXIMI
Den grekiska folkmusikgruppen i Norden

Taximi har tilldelats 2012 års hedersamma
STURE LINNÉR PRISET

Grekland kom till bystugan
 
Folkmusikcaféet i Hjortnäs bystuga har öppnat för säsongen. Taximi från Grekland knackade på.
Det doftade hav och mandelträd om deras musik.

Gruppen Taximi har visserligen sitt säte i Stockholm. Men alla medlemmar har rötterna i Grekland utom Ann-Cathrine Hedin på fiol.
Hon är ingift i orkestern.
– Jag har lärt mig musiken genom Christos. Jag gillar den rena och och ursprungliga folkmusiken i Grekland, säger Ann-Cathrine.
Taximin betyder improvisation. Gruppen hämtar sina noter långt ner i den klassiska antiken och från den förkristna och bysantiska tiden.
Låter det krångligt? Låter det segt? Nej, nej. Glöm det. Musiken svänger och gungar som en glad båtluffarbåt i Egeiska havet.
Takten smäller som klackar på Omoniatorgets gatsten i Aten. Visst. Taximi förlöser min längtan till Grekland.
Utanför bystugan hör jag de första höstvindarna. Inne fyller musiken mig med mynta och höga cypresser.
Ändå är det inte turistmusik jag hör. Ingen tillrättalagd tavernamusik. Taximi står stadigt i det genuina Grekland och har influenser från Turkiet och Smyrna.
– Vi vill göra motstånd mot kommersialismen inom musiken. Skivbolagen vill ha hits och idoler, säger Christos Despiniadis.
– Vi vill visa att den äkta folkmusiken fungerar.
Visst fungerar det. Jannis Beis är extremt driven på sin bouzouki. Den går rakt ut i bystugan fyllig och klar.
Instrumenten runt om är imponerande följsamma. Christos levererar sköna basgångar på sin gitarr och Ann-Cathrines fiol är mjukt elförstärkt.
Vi bjuds på 9-takts musik och 7-taktsmusik. Och vals i 3-takt med härliga stopp i reprisbytena.
Det är handklappsmusik och publiken är snabbt med på noterna.
Den portugisiska fadon, den amerikanska bluesen och den argentinska tangon hörs i Taximixs musik.
Och är det inte urgamla bingsjötakter mitt i alltihop?
– Det kan nog stämma. Jag har själv känt igen lite av de svenska polskorna i den grekiska folkmusiken, säger Ann-Cathrine Hedin.

Publicerad 140924 av Mats Rönnblad
Dalademokraten

 

 

”Förklädd gud i grekisk tappning” på Musikaliska, Stockholm

****
Publicerad 2012-05-14 09:49

Taximi ger ”Förklädd gud” en grekisk touche.

Det är verkligen rusning till Musikaliska den här lördagseftermiddagen. Att dirigenten Per-Otto Johansson
därtill snubblar på pulten känns oavsiktligt passande för ett konsertprogram med viljan att ställa saker och ting
på ända med svenska nationalklenoder i Medelhavsklimat. Blåsarsymfonikerna i Stockholm fortsätter att bygga
ringleder utanför orkesterrepertoarens allfarvägar med en uppenbar ambition att förvalta kulturarvet med
förnyande infall. Som mötet mellan svensk konstmusik och grekisk folktradition långt bortom det turistvänliga Zorba-stuket.

Taximi – en grekisk folkmusikgrupp verksam i Sverige – har tillfälligt flyttat in i orkestern för att klä en redan
”Förklädd gud” i grekisk folkdräkt med såväl neyflöjtbroderier som bouzouki. Och även om Lars-Erik Larssons lyriska svit
från 1940 kan te sig lika idylliskt svensk som en Carl Larsson-tavla, är kopplingen förstås given: Texten av Hjalmar Gullberg
hämtar motiv från antik mytologi och är ju just ”en grekisk saga”, som recitatören Basia Frydman inlevelsefullt höljer i mystik.

Artighetsbetygelserna mot Larssons musik blir till en början onödigt stora: Taximi med inbjudna solister hamnar lite på undantag
i all bleckblåsprakt men får friare ytor efterhand. I synnerhet Andreas Katsigiannis santouri (ett cittraliknade instrument) tillför
en otippad barockprägel i ett för övrigt fint formulerat framförande, där uttrycken smälter samman successivt med
Jeanette Köhns smidiga sopranstämma, Christos Despiniadis mer rustika motpart och en drillad kör från Stockholms musikgymnasium.

En gemensam färd blev det också redan före paus med ”Droskkusken” på grekisk mark, där härmandet av klapprande hovar samsades med spirande blås.

Johansson satsade stundtals på att få Blåsarsymfonikerna att lyfta taket en smula, inte minst i uruppförandet av
den musikaliske mångsysslaren Per Eglands egensinniga ”Eskapisten”. En lekfull monodram för blåsorkester, kör och skådespelare,
där tonsättaren själv (diplomand i komposition) livade upp i huvudrollen.

Johanna Paulsson

musik@dn.se

 

Förflyttar publiken till ett soligt Grekland

Föreställ dig att du sitter på ett lokalt fik eller krog en sommarkväll i en grekisk stad.
Solen håller på att gå ner men det är ändå 25 grader i luften, i bakgrunden hör du hur vågorna slår mot stranden.
Det är till det här stället som Taximi förflyttar sina åhörare och behåller dem där
tills att showen är slut och alla vännerna gått hem. Gruppen på fem levererar harmoniska
och säkra sånger med ett klockrent grekiskt sound och grekiska texter.
 Jag rycks med av de fartfyllda melodierna från mystiska grekiska instrument, en ljudbild som jag sällan
upplever annat än som bakgrundsmusik i film när de vill påvisa att nu, nu är vi i Grekland.
 En trist och grå tisdag med regn och kyla i luften så gör sig Taximi helt underbart, de får oss att glömma
att utanför fönstret så strilar regnet ner och vaggar in oss i illusionen av att
vi befinner oss på ett varmt och härligt ställe.
Fast det gör vi egentligen, för inne i Almamias lokal är stämningen härlig och värmen
från både band och publik höjer temperaturen avsevärt.
Och kombinerat med musiken som flödar från scenen får mig att känna att jag skulle kunna sitta kvar
hur länge som helst, bara lyssna på de härliga melodierna och den härliga sången
som jag egentligen inte förstår men som ändå låter så fin.
 Men som alla underbara saker här i livet så har spelningen även ett slut.
 Och det känns konstig att dra på sig jackan och trava ut i kylan och regnet,
jag vill tillbaka till in i värmen och till den klockrena musiken.
 
Linus Sjölinder
Publicerad 11 april 2012, Dagbladet Sundsvall

 

Taximi retar min öluffartarm

 Mitt tarmsystem är mycket utvecklat. Så när Taximis solvarma folkmusik drar igång suger det ordentligt i min öluffartarm
som omedelbart vecklar ut sig som en gaspipeline och slingrar sig ner genom Europa för att parkera i den grekiska arkipelagen.
Det är andra gången jag ser kvintetten och deras samspel i den grekiska folkmusiken, med alla dess knepiga taktarter, är så självklar.
Christos Despeniadis guidar publiken genom 9/8-delstaktssånger med följande förklaring: ”Så här räknar man: Anders Anders Anders Andersson”.
En pedagogisk lektion som varje Svensson, eller Andersson, begriper.

Det unika med den grekiska folkmusiken är landets geografiska läge, en bro mellan öst och väst.
Och visst är det så, ibland låter det som en exalterad Kustaricafilm från forna Jugoslavien, ibland låter det som ormtjusarmusik från Främre Orienten.
Men oftast är det blandningen däremellan som gör musiken så bra.

Sättningen med två bouzoukis, fiol, gitarr, klarinett och några andra instrument är en enda levande organism
i restaurangen och i andra set vågar några modiga kvinnor i publiken lämna borden för att dansa långdans.
Det är en vacker syn och Taximi ser nöjda ut på scenen.

Det bästa med Taximi är att de transporterar en till en annan plats. Det sämsta är att det är en illusion när musiken tyvärr tystnar.
Den starka effekten har den här musiken på mig.

När jag går ut i vintermörkret efter konserten sätter jag på mig handskarna och håvar in mitt välutvecklade tarmsystem och tänker
att i år borde jag banne mig öluffa igen.

Erik Süss

Publicerad 8 mars 2010, Arbetarbladet

Bohusläningen Tisdag 30 maj 2006 Kultur

……. Mycket vemod men ett vemod som med ett kast på huvudet och
en ny glimt i ögat kan övergå till trotsig glädje eller lekande
retfullhet. Eller rätt och slätt i högre och högre tempo så att
livet bara måste levas. Taximi påstår sig se något av
Grekland i Gerlesborg och säger att de gärna vill komma tillbaka.
Låt oss hoppas på det. Har man börjat blåsa ökat liv i en redan
levande tradition måste man väl bara fortsätta och fortsätta?

Marita Adamsson

Recension Dagens Nyheter ons 8/12-2004
TAXIMI
"På Nordliga Breddgrader"
Grekisk musik? Visst, den där oljiga bouzouki-musiken har man ju hört.
Stopp, tror inte det. Ta bara Taximi, en grupp urstyva grekiska musiker
sedan länge verksamma i Sverige. Inte riktigt kommersiellt gångbara med
sin rebetika, dimotika, smyrneika. Niomannagruppen bildades för femton
år sedan och "På nordliga breddgradder" är andra skivan. Här får de
hjälp av den "helgrekiska" sångerskan Roula Manissanou i en akustisk
svit om den "frivilliga emigrantens tankar och ord". Tretton nyskrivna
sånger om hemkomst, längtan, vänskap, minnen. Klassisk grekisk tematik,
fast nu ur stockholmsk horisont. Musiken är känslosam men samtidigt
återhållen, stramt värdig. Inga sensationer, bara förbannat bra.
Garanterat fri från restaurangkitsch.

MAGNUS SÄLL

Värmlands Folkblad   2004-12-10

"Blandar och ger"
TAXIMI
På Nordliga Breddgrader  ( VF VF VF VF)
WORLD
Fräscha, välsjungande Roula Manissanou är nära nog i klass med grekiska
landsmaninnor som Glykeria och Melina Aslanidou på detta grekisk/svenska
album. Gruppen TAXIMI, som huvudsakligen består av skickliga grekiska
musiker bosatta i Sverige, framför en mix av traditionell och modernt och
Manissanou är gästartisten och affischnamnet. Rembetikan och den
turkiskinfluerade smyrneikon är musikstilarna och i den välljudande
orkestern är bouzoukin, fiolerna, dragspel och gitarrerna framträdande.

KENNETH HAMMARGREN


Dala-Demokraten    2004-12-10

Taximi
På nordliga breddgrader
Caprice records
Folkmusik  (4 hus)
Taximi är en grupp som bildats av greker som hamnat i Sverige. Gruppen har
funnits sedan 1989 och spelar den musik som medlemmarna har med sig
hemifrån. På CD:n har arrangemang och instrumentsättning anpassats för
rebetiko och smyrneiko, som är två av de traditionella stilar som gäller
inom grekisk musik. Det är musik som nog uppfattas som grekisk musik av folk
i allmänhet.
Men det är dock inte "turistmusik" som Taximi ger oss. Det här är äkta, icke
tillrättalagt för ouzotörstande turister. Det är heller inte den mest
svårtillgängliga musiken utan musik som ligger däremellan och som skulle
kunna spelas på vilken grekisk taverna som helst möjligen undantag för de
som ligger direkt vid turiststråken där det i princip bara är Zorba-stilen
som gäller.

Roula Manissanou är en sångerska som Taximi fått med på ett antal sånger och
det lyfter skivan och ger "rätt" sound med blandning av manlig och kvinnlig
röst. Medlemmarna i Taximi skriver själva sin musik och det hörs att de lärt
sig läxan.
Egentligen skulle väl CD:n recenseras av en grek, men jag hoppas att det
duger med en svensk som tillbringat åtskilliga timmar med grekisk musik i
Grekland och hemma med drygt 100-talet skivor i samlingen.
Alltså är det bara att ge Taximi med beröm godkänt. Så här ska det låta, så
här kan det låta när det är äkta och bortom det insmickrande turistköret och
när man inte bara brakar på med bozouki. Här hörs också instrument som
dragspel, fiol, mandolin, baglama och en del annat för grekisk musik är inte
bara bouzouki och det visar Taximi med eftertryck.
På nordliga breddgrader heter skivan och kanske hörs här en viss sorgsen
längtan till Grekland och den längtan kan jag också känna när jag hör
Taximi.

LENNART GÖTESSON

Köp den här skivan om: du vill höra bra grekisk folkmusik utan Zorba.
 

Arbetarbladet fredag 4 februari 2005
En passionerad paradistillvaro  
* * * * *
"Vinet har ju en förunderlig makt att den tröttande stärka." Så sa Homeros,
och vad kan vara mer passande än en solvarm afton,
den tid på året då man fortfarande är vinter- och mörkerseg?
I serien mat/musiktema är turen kommen till kulturens vagga; Grekland.
Musiken framförs av folkmusikgruppen Taximi, trakterande en uppsjö instrument,
sjungande svåra stämmor och berättande om storyn bakom låtarna.
Mitt favoritinstrument under kvällen blev santourin, den lät som en förstärkt dulcimer.
På bordet är det uppdukat med läckerheter. Med grekisk sallad, moussaka och färskt lantbröd smältande
 i gommen förflyttas jag till Sifnos strandpromenad, Folegandros små torg och Karpathos fiskebyar.
Jag ryser flera gånger. Dansens musa, Terpsikore, försöker dra mig från delikatesserna på bordet.
Vi får bland annat höra rebetika, den grekiska bluesen som med sitt urspru
ng i suspekta hamnkvarter får Eminem att likna en korgosse. Det är krocken mellan Arabien och
västerländsk blekfiskultur som gör den grekiska musiken så bra.
Med tvära lappkast i taktarter och tempo är det här musik som får skyltdockorna i Kraftwerk att tippa över.
Taximi känns som en enda hoptvinnad organism, det är en fantastisk känsla och spelglädje i musiken
som minner mig om sena kvällar på livliga tavernor på Anafi och Amorgos. "Éna kaló estiatório", en bra restaurang,
det är den smak som den här hellenistiska kvällen lämnar efter sig i munnen. "Skänk dig till aromerna,
till färgerna, till musiken" som det sägs från scenen.
Avsaknaden av de obligatoriska tiggarkatterna runt bordet gör inget.
Att åsneträcksodören lyser med sin frånvaro är också helt okej. Dionysos slår inte klorna i mig
även om jag gärna hade stannat på en oúzo eller två. Betyget är i högsta grad subjektivt.
Men subjektivitet bör vara passion, passion bör vara en paradistillvaro och en paradistillvaro är och förblir Grekland.
När jag lämnar Konserthuset känns det som att dess blanka golv härstammar från marmorbrotten på Naxos. Sagapo, Elliniki!

Erik Süss

 

om Taximi orkester